Inhalt dieses Beitrages
Under det kalla kriget fanns det en tid då den polska folkarmén (PVA) utvecklade planer för en eventuell ockupation av den danska ön Bornholm. Dessa planer var en del av ett större strategiskt projekt som omfattade hela Östersjöregionen och syftade till att kontrollera strategiskt viktiga områden.
Upptäck Danmark!
Res bekvämt med Scandlines från Rostock eller Puttgarden till Danmark.
Till val av datumSpara 5% när du bokar online jämfört med biljettpriserna på hamnterminalen!
Början till planering
Planeringen påbörjades i början av 1960-talet och pågick fram till mitten av 1980-talet. PVA följde direktiven från generalstaben i den sovjetiska armén. Enligt den då gällande operationsplanen skulle den polska kustfronten genomföra offensiva aktioner som ledde till erövringen av hela Danmark (Jylland och de omgivande öarna), norra Västtyskland, norra delen av Nederländerna och Belgien. Dessa operationer skulle vara en del av en storskalig operation av de allierade styrkorna från Warszawapaktens medlemsstater.
En av de polska divisionernas grundläggande uppgifter var att genomföra luft- och sjöoperationer för att ockupera den största danska ön, Själland, och landets huvudstad – Köpenhamn.
Utmaningar och förändringar i planeringen
I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var problemet inte bara att organisera stödet till markoperationen, utan också den polska arméns allt lägre totala stridsförmåga. Den ekonomiska krisen i Polen och den snabba tillväxten av NATO:s militära potential gjorde att hela operationen ifrågasattes.
På grund av den ekonomiska kris som drabbade Sovjetunionen och andra stater i Warszawapakten skalades planerna för den polska armén ned och en defensiv version utarbetades till och med. Efter denna förändring fokuserade PVA:s luft- och sjöoperationer på erövringen av den danska ön Bornholm.
Bornholms roll i planerna
Bornholm, en dansk ö i södra Östersjön, ansågs vara strategiskt viktig. Det antogs att ön skulle försvaras av en dansk infanteribrigad med cirka 2.840 soldater, som dessutom var utrustad med tio stridsvagnar, tjugosex kanoner och granatkastare och cirka trettio pansarvärnsvapen.
I början av kriget genomfördes flyganfall – främst av den sovjetiska armén – för att slå ut Bornholms landförsvar. Därefter var planen att genomföra en luftlandsättning (två bataljoner från 6:e luftburna brigaden) i början av det polska anfallet för att besätta hamnen i Rønne. Detta skulle följas av landstigning av ett mekaniserat regemente (28:e mekaniserade regementet från 8:e mekaniserade divisionen) i hamnen och dess omgivningar. Ön skulle alltså erövras under den andra eller tredje dagen av frontalangreppet (D2-D3). Landningen på Bornholm undantogs från den defensiva varianten.
Effekterna av de politiska förändringarna
De följande månaderna 1989 medförde politiska förändringar – först i Polen, sedan i de andra länderna i östblocket, och sommaren 1991 upplöstes själva Warszawapakten. Den polska armén befriades från sovjetisk kontroll, skapandet av en landstigningsstyrka avbröts och planen blev uteslutande defensiv. Snart hade den europeiska och globala politiska ordningen och säkerhetsordningen förändrats till oigenkännlighet. År 1999 gick Polen med i Nato, och därmed blev polska och danska soldater en del av samma militära organisation. Nu – som kamrater – samarbetade de, bland annat genom att skapa den multilaterala nordostkåren med bas i Szczecin, där även Tyskland deltog.
Slutsats
Det är svårt att ta tydlig ställning till genomförbarheten av den planerade landstigningen på de danska öarna eller, mer allmänt, till den polska operationsplaneringen som sådan, eftersom vi inte har tillgång till ryska (f.d. sovjetiska) arkiv. Moskva kontrollerade fullständigt den polska krigsplaneringen, och just där ligger nyckeln till att förstå den roll som den polska folkarmén kom att spela i tredje världskriget. När vi analyserar polska dokument bör vi notera att de uppgifter som gavs till den polska armén var överdrivna och till och med orealistiska. Att genomföra en storskalig landstigningsoperation låg helt enkelt utanför deras förmåga. Dessutom kan vi anta att endast anfallet mot Bornholm skulle ha varit genomförbart – förutsatt att den sovjetiska armén hade tillhandahållit flyg- och sjöbaser.
Vi kan vara glada över att dessa planer aldrig genomfördes. Antagandet att en sådan storskalig offensiv skulle ha kunnat sluta med seger kan ha varit orealistiskt, särskilt under förhållanden med utbredd användning av kärnvapen på båda sidor. Men hela den polska krigsmaskinen var alltid förberedd för militära operationer av exakt detta slag.
Förteckning över källor
Holdanowicz, G. (2023). Planering av den polska folkarméns landstigningsoperation på de danska öarna under det kalla kriget. Kwartalnik Historyczny. Tillgänglig på: https://apcz.umk.pl/KH/article/download/43160/35210
